Inledning
Det här är en recension av boken ”Likhet inför lagen”, men även ett slags sammandrag av vissa delar av boken.

DEL I. Claes Lernestedt; Rättsfilosofiskt perspektiv, Principen om likhet inför lagen
DEL II. Tove Petterson; Kriminologiskt perspektiv, Diskrimineras personer med utländsk bakgrund av rättsväsendet?
DEL III: Christian Diesen; Processrättsligt perspektiv, Om positiv och negativ särbehandling i straffprocessen
DEL IV: Torun Lindholm; Socialpsykologiskt perspektiv, Fördomar och diskriminering – klassiska problem i modern skepnad

Författarna förmedlar på ett intelligent sätt sitt budskap och gör samtidigt en djup analys avseende diskriminering i Sverige, ur sina olika perspektiv och discipliner. Att orsaken till dessa missförhållanden diskuteras som ett strukturellt problem, innebär att de ses som en i grunden politisk fråga. På det sättet ger boken ett hopp, därför att dessa författare har uppfattat att diskriminering sker av Sveriges medborgare. De vill på ett intresseväckande sätt få oss andra att se samma mönster och därmed i förlängningen få en ändring till stånd. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, skriver att i den mån den negativa särbehandlingen är omedveten så finns det också en väg till ökad likabehandling, den ligger i insikten om att vi alla mer eller mindre styrs av schabloniserade bilder av verkligheten. Utgångspunkten för boken är alltså principen om likhet inför lagen (dock begränsad till frågan om personer behandlas lika som förövare av och offer för brott). Denna princip är djupt rotad inom det svenska medvetandet i allmänhet och likaså vår lagstiftning. Frågan är hur denna princip efterlevs. Kan vi godta att det finns geografiska skillnader i hur denna princip tillämpas samt att det spelar roll om domaren är man eller kvinna, eller att rättsprocessens utgång kan avgöras av faktorer som bl.a. kön, klass, ålder och etnicitet? Jag själv har valt att enbart fokusera på barnen, d.v.s. ålder, i den här artikeln. Men först vill jag snudda vid det rättsfilosofiska perspektivet.

De slutsatser som forskarna i denna bok kommer fram till bygger på tusentals faktiska domar och 50 examensarbeten motsvarande 20 poäng vardera, presenterade på mer än 2000 sidor. Det är den första större studien som belyser den inom rättsväsendet pågående strukturella diskrimineringen, vilken i boken diskuteras som en i grunden politisk fråga. Den här boken består av fyra separata delar och den inleds av ett förord skrivet av Diesen.

Rättsfilosofiskt perspektiv
I del I, ”Rättsfilosofiskt perspektiv” av jur. dr. Claes Lernestedt, universitetslektor i straffrätt vid Örebro universitet, presenteras en historisk och rättsfilosofisk översikt av principen om likhet inför lagen. Han visar på att likhet aldrig har varit någon självklarhet och att det inte heller idag bör vara självklart att likheten ska vara absolut. Rent språkligt är det en djungel, liksom delvis diskrimineringsdiskussionen, skriver han. Orsaken är en kombination av stark normativ laddning hos begreppen och en vaghet som lämnar många tolkningsmöjligheter. ”Resultatet är att ”likhet inför lagen”, ”lika värde” o.d. är å ena sidan älsklingar i den politiska debatten, å andra sidan något som den politiska makten inte alls vill att domstolarna skall ha som potentiella redskap.”
(forts.)
Likhet kan innebära att alla ska behandlas exakt lika, på samma sätt. Eller som Ronald Dworkin menar; att människor ska behandlas med samma omsorg ”equal concern” eller som jämlikar ”as equals”. Enkelt uttryckt; är det likheten i behandling som ska vara lika eller är det likhet i resultatet som eftersträvas? I USA t.ex. symboliseras rättvisan av den blinda Justitia (Romersk mytologi; rättvisans gudinna avbildades med svärd och våg, senare även med ögonbindel), staten ska vara ”blind” i förhållande till de enskilda medborgarna och alla ska vara formellt likställda inför lagen. I England är, enligt common law-tradition, domaren tänkt att inte bara tillämpa och förvalta utan även skapa rätt, på samma sätt som vår svenska lagstiftare gör. Dock finns merparten av regleringen på olika rättsområden i form av ”statues”. I Sverige stiftas våra lagar av Riksdagen. Många av lagförslagen kommer från Regeringen och de olika departementen.

Lernestedt skriver att begreppet ”Likhet inför lagen” bara bör användas på två sätt. Antingen som sin kärnbetydelse, den rättsliga. Domstolar m.fl. skall dels följa lagen, dels vara objektiva och sakliga, kort sagt professionella. Eller så används begreppet på en abstrakt nivå, synonymt med ”rättvisa” (resultatet ska alltid bli lika). Vilket ju knappast kan vara något dåligt eftersom det i sin vidaste innebörd betyder ”bra”. Vad som ska anses vara godtagbar ”likhet” mellan människorna i vårt samhälle förändras samtidigt med den debatt som pågår i ämnet. Straffrätten tar vid sin klandervärdighetsbedömning inte hänsyn till kontexten (sammanhanget) och ser bakåt i sin studie av förövaren, menar Lernestedt. Därför är det extra viktigt att hela rättskedjan sköts professionellt och oantastligt, men bara det är svårt att åstadkomma.

Processrättsligt perspektiv
Del III skriven av Christian Diesen behandlar det processrättsliga perspektivet med titeln ”Om positiv och negativ särbehandling i straffprocessen. Diesen skriver inledningsvis: ”Likhet inför lagen är ett ideal. Liksom de flesta ideal är det ouppnåeligt och skälet till det kan, som i så många andra fall, hänföras till människans allmänna brister. Ju enklare idealet är och ju mer komplicerad verkligheten är i förhållandet till idealet, desto svårare är det också att uppnå eller upprätthålla det.” Vidare skriver han att likheten inför lagen är större i Sverige än olikheten. Diesen redogör för tidigare opublicerade forskningsrapporter, i form av examensarbeten på juristlinjen med honom som handledare, som visar på såväl negativ särbehandling av invandrare, barn, kvinnor, handikappade och homosexuella som positiv särbehandling av direktörer, poliser och advokater. Viss särbehandling har stöd av lagen. Exempelvis särbehandlas barn, äldre och psykiskt störda lagöverträdare positivt, medan utländska medborgare och tidigare dömda personer, särbehandlas negativt. Bortsett från det förhåller det sig så att kvinnliga förövare fortfarande i högre grad än män betraktas som offer för omständigheterna och döms därför i regel mildare än män. Grundnormen för all juridisk normprövning avseende enskilda personer är fortfarande (sedan den romerska rättens uppkomst) ”bonus pater familias”, vilket innebär den gode familjefadern. Vi talar alltså om en medelålders välsituerad mans perspektiv. Eftersom det i grunden handlar om makt kan inte förändringar ske på annat sätt än via politiska beslut. Förlorarna idag är de som inte passar in i den gängse bilden, exempelvis kvinnor som utsatts för sexualbrott. Utgångspunkten för bedömningen av våldtäkt är (utom i rena överfallsvåldtäkter) att mannen alltid vill och kvinnan tydligt ska visa att hon inte vill. Helst ska hon göra våldsamt motstånd. Saknas uttalat motstånd förutsätts (presumeras) att kvinnan samtyckt. Det här innebär att kvinna alltid betraktas som tillgänglig om hon inte tydligt säger ifrån. Det är exempelvis sällan som en
(forts.)

misstänkt man behöver redogöra för sin sexualsyn eller sina sexualvanor. I likhet med detta utsätts barn i egenskap av offer för dold negativ särbehandling och förövare för positiv särbehandling.
Kvinnor som förövare behandlas lindrigare än män. En av orsakerna kan vara att de är så få och brottet ses därför som en manifesterad psykisk störning. Bland lagförda (åtalade och fällda) personer står kvinnor totalt för 20 % av den samlade brottsligheten och 15 % av de anmälda.
Antalet kvinnliga yrkesdomare uppgår till ca 33 % och ca 52 % av nämndemännen. Domargruppen består av ca 4 % (år 2001) av invandrare. Strängheten hos domarna var som högst bland de yngre och äldre, men lägre hos de medelålders. Kvinnliga jurister är hårdare mot kvinnor än deras manliga kollegor, de tenderar att överkompensera för sin könstillhörighet. Däremot friar kvinnliga domare, beträffande våldtäktsmål, i högre grad än deras manliga kollegor, men detta inkluderar inte sexualbrott riktade mot barn. Vem som är ordförande (domare) kan absolut ha betydelse, eftersom han eller hon genom sina juridiska kunskaper och därmed auktoritet har ett dominerande inflytande över nämndemännen.

Barn

Bland de grupper som särbehandlas positivt hör barnen, både som förövare och offer . Enligt FN:s Barnkonvention och portalparagrafen i Föräldrabalken (FB) ska hänsyn tas till ”barnets bästa”, men vad som är barnets bästa kan i praktiken bli en tolkningsfråga. Exempelvis kan en tioåring ha svårt att komma till tals och få uttrycka sina egna önskemål om boendet i en vårdnadstvist mellan föräldrarna. Stora internationella skillnader finns när det gäller hantering av brottmål och barn. I Sverige är straffmyndighetsåldern 15 år, men i England går gränsen redan vid 10 år. Således satt det förra året över 2 600 barn i ungdomsfängelse eller på uppfostringsanstalt i England. Det är mycket ovanligt i Sverige att man håller förhör i domstol med personer som inte nått tonåren. Inget annat land i världen har så starkt lagligt skydd och stöd för barnen som i Sverige. Av hänsyn till barnet ska det slippa att bli för indragen i rättsprocessen. Därför lämnas barn som är förövare över till socialtjänsten ofta utan närmare utredning. De brott som de begår får sällan några straffrättsliga eller betungande socialrättsliga konsekvenser, de tillåts komma undan. Barn som utsatts för vuxens brott, där försöker man fånga barnets berättelse i ett enda förhör som videoinspelas. Men det har ett pris. Sverige har bottennotering i Europa när det gäller uppklarningsprocent, speciellt åtalsfrekvens, för brott som misshandel och särskilt gäller detta avseende sexuella övergrepp riktade mot barn. Orsaken är just det skydd barnen åtnjuter här i Sverige. Grundtanken är att barnen så snabbt som möjligt ska avsluta sin del i rättsprocessen. Barnet ska skyddas så att det kan gå vidare och bearbeta det som det varit med om, via en psykologisk rehabiliteringsprocess. Men det leder till att brotten blir svårutredda och svårbevisade. I det långa loppet kan det vara bättre för barnet om fler förhör hålls. Även att barnet hörs i domstol. Barn under tretton år hörs inte i rätten utan en videoupptagning visas istället. Men den har ett lägre bevisvärde. Dels för att det inte kan ställas kompletterande frågor, dels av sämre
”rättssäkerhetsgarantier” i övrigt. Detta innebär att barnets berättelse inte ses som lika tillförlitlig som om den framförts i domstolen. Barnets utsaga jämförs med den vuxne.
(forts.)
Problemet är att barn oftast inte har den verbala förmågan som krävs och har inte heller de erfarenheter som krävs (samma referensramar). Därför krävs det i allmänhet stödbevisning, trots att en adekvat målsägandeberättelse ska räcka för att fälla i en ord-mot-ordsituation. Numera används sällan psykologiskt sakkunniga. Orsaken är deras skiftande kvalitet och deras ofta totalt olika bedömningar.
Skyddsaspekten sammantaget med att vi har högre anmälningsbenägenhet i Sverige än i andra länder, medför att få ärenden leder fram till åtal och fällande dom. Beviskravet som ska uppnås är ju ”bortom rimligt tvivel”. Utanför Norden är ligger inte fokus på att skydda barnet i rättsprocessen, utan istället att ge barnet upprättelse och därmed utreda detta i grunden. Att inte försöka klarlägga vad som hänt ses som ett värre alternativ.

En förundersökning läggs i allmänhet ner om barnet inte säger något eller lämnar en vag utsaga. Sällan finns det dokumenterade skador, vittnen eller DNA-fynd som sperma eller saliv. I de flesta fall finns endast barnets berättelse att tillgå. Några av de juridiska kriterier som används för att bedöma trovärdigheten och tillförlitligheten i en berättelse är, enligt olika domar från Högsta domstolen (HD): detaljrikedom, konstans, nyansering, känslokoppling och åldersadekvans. Om barnet inte säger något eller lämnar en berättelse som saknar ovan nämnda så går det inte att bevisa brott. I det läget kan det hända att den misstänkte inte ens blir hörd. Såvida inte det finns annan bevisning. Det här innebär i praktiken att polisutredningar angående misshandel eller sexuella övergrepp mot barn läggs ned innan barnet ens hörts. Detta om bedömningen görs att förutsättningarna att få fram en tillräckligt bra utsaga är små (gäller exempelvis förskolebarn) eller efter första förhöret om det inte gett tillräckligt mycket material att gå vidare med.. I dessa fall kan det hända att den misstänkte inte blir hörd av polisen. Detta för att inte utsätta den personen för en socialt stigmatiserande misstanke, om inte denne/denna redan anses som ”skäligen misstänkt”. Endast 5-10 % av de anmälda fallen leder till åtal. Trots att gärningsmannen ofta är känd. Beträffande barnmisshandel och sexuella övergrepp så lades 70 % (Stockholm 1998) respektive 30 % (Stockholm 1999) ner, utan att barnet hörts. Det är mycket lättare att begå ett brott mot ett barn än att begå ett brott mot en vuxen och ”komma undan” med det. Om ett barnärende ska leda vidare är avhängigt vilka som kommer att hantera det. Är det ”rätt” polis, socialtjänst, förhörsledare, åklagare, målsägandebiträde, särskild företrädare och domare, då kan det leda till en fällande dom för förövaren. Vid ringa misshandel och sexuellt ofredande, även barnmisshandel med dokumenterade skador övergrepp, kan polisen se mellan fingrarna avseende en förstagångsförbrytare. Ärendet avskrivs då med motiveringen ”brott kan ej styrkas”, vilket i statistiken redovisas som uppklarat. Men även vårdnadshavarens inställning påverkar ärendet. Ovilja att inställa barnet till förhör eller återtagande av anmälan leder oftast till att förundersökningen läggs ner. Endast de grövsta sexualbrotten mot barn kan sägas vara behandlade lika. Utgången hos övriga hänger på engagemanget hos de olika företrädarna inom rättskedjan.

För att ge barnen mer faktisk likhet inför lagen måste man öka olikbehandlingen. Det kan ske genom att flytta fokus från barnet till förövaren. Så sker i många andra länder i Europa. En tydlig förhörsstrategi krävs. Ofta har den misstänkte ett behov av att erkänna brottet. Det går att förbättra utredningarna kvalitetsmässigt genom att ha ett tvärvetenskapligt samarbete mellan jurister och beteendevetare. Detta är påvisat genom internationella erfarenheter.

(forts.)
26

(forts.)
Barn berättar oftast inte om övergrepp och när det berättar sker det inte rationellt och kan inte bedömas via s.k. sunt förnuft. Mindre barn talar ofta ett slags ”bildspråk”. De kan överdriva
och har problem med att ange tid samt hur många övergrepp som skett. Numera har både polis och åklagare viss kunskap angående övergrepp. Däremot uppvisar domare kvalitetsskillnader i både den juridiska och den sakliga bedömningen.

Slutord
Jag kan säga att det här är en mycket intressant bok och det var en stor glädje att få ta del av den. Detta av flera skäl. Den är välskriven, lärorik och den får i varje fall mig att osökt fundera över vilka dolda fördomar jag själv hyser. För vi vill väl se oss själva som upplysta och goda människor. Det ena som den här boken förmedlar är en problembeskrivning. Det andra är hur det rent faktiskt ser ut i vårt samhälle idag. Det tredje är den slutsats som kan dras med anledning av det genomgångna material författarna disponerat över, nämligen vikten av att göra bedömare inom rättsapparaten medvetna om den omedvetna särbehandling som sker idag. Sammanfattningsvis kan det sägas att vi måste börja med oss själva och se vilka fördomar och förutfattade meningar var och en av oss har.

Anneli Thörnquist jur. kand.
…………………………………………………………………………………………………..

Utdrag ur Regeringsformen (RF)
Lag som anger allmänna riktlinjer för den offentliga verksamheten.
RF 1 kap. 2 §: ” Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.” /../ ”Det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person.” /../
(Kommentar: Här anges vissa riktlinjer för den offentliga verksamheten, mål och ideal som de allmänna organen skall sträva efter att förverkliga. De allmänna principerna preciseras till viss del i RF 2 kap., i den s.k. Rättighetskatalogen.)
RF 1 kap. 9 §: ” Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet.”
Kommentar: Här fastslås en objektivitetsprincip inom de offentliga organen. Med ”andra” avses dels regeringen när den uppträder som högsta myndighet inom förvaltningsorganisationen, dels sådana bolag, föreningar, samfälligheter, stiftelser eller enskilda individer som fullgör förvaltningsuppgifter med stöd av beslut enligt RF 11 kap. 6 § 3 st. Däremot riktar sig inte lagen nedan mot riksdag och regering som normgivande organ, utan för dem gäller istället vissa diskrimineringsförbud enligt RF 2 kap.) Mina kommentarer angående Regeringsformen är hämtade ur boken ”Sveriges författning” (1995) s. 15-16 av Håkan Strömberg.

Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, hör samman med de ovan refererade paragraferna.
”Artikel 6 – Rätt till en rättvis rättegång
1. Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten får utestängas från förhandlingen eller en del därav av hänsyn till den allmänna moralen, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller då minderårigas intressen eller skyddet för parternas privatliv så kräver eller, i den mån domstolen finner det strängt nödvändigt, under särskilda omständigheter när offentlighet skulle skada rättvisans intresse.
2. Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts. /../”
(forts.)

27
Data om boken

Titel: Likhet inför lagen

Författare: Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet.
Claes Lernestedt, universitetslektor i straffrätt vid Örebro universitet.
Torun Lindholm, universitetslektor i socialpsykologi vid Mälardalens högskola.
Tove Pettersson, universitetslektor i kriminologi vid Stockholms universitet.

Utgiven av: Bokförlaget Natur och Kultur

Utgivningsår: 2005-03 Antal sidor: 472, inbunden

ISBN: 91-27-11166-0 Ca-pris: 339 kr