Historien och ”den dånande tystnaden”

Elisabeth Sandlers öppningsanförande på konferensen 2003

**
- vi hörde inget
- vi såg inget
- vi förstod ingenting

Ändå ”det dånade” - skriken från kvinnor som spärrades in på sinnessjukhus – ”hon var ju tokig”
Vi minns anteckningen i journalen från det nedlagda mentalsjukhuset om ”23-årig kvinna utsatt för incest, inlåst för resten av sitt liv begravd på sjukhusets kyrkogård – in i tystnaden.”
- våldsamma män som skrämde, var konstiga enslingar i stugor och byar, hängde sig på logen
- självmorden, självmördarna som lämnade obesvarade frågor efter sig
- tystnad
- sprit- och drogmissbruk
- prostitution – kvinnorna som så småningom kunde få hjälp att komma ifrån sitt drogmissbruk men återvände till gatan – varför?
- förlossningspsykoserna, kvinnor som lämnade verkligheten, in i dimmorna när ett nytt barn skulle födas - varför?
- smärtorna i kroppen – ”sveda-bränn-gnäll-käringar” – ”det var ju inget fel på dom – vad gnällde dom för och återkom ständigt till uttjatade läkare
- barn och ungdomar som var totalt omöjliga att ha i möblerade rum och skolsalar – placerades på institutioner – skulle det inte gå att få tyst på dom – hyfs och fason
- flickor som började skära sig – fullständigt osannolikt, tokigt, det går inte att titta på och det går absolut inte att förstå.

Så nog dånade det, vi såg och hörde en hel del – ville inte se och kunde absolut inte förstå vad som kunde finnas bakom mycket av allt detta mänskliga lidande.
Så småningom – mitten av förra århundradet – 50-tal -60-tal började något höras –
Barn blev slagna, inte bra och riktigt längre – vi förbjöd aga av barn i skolan 1958, förbud för föräldrar att slå sina barn 1979.
Då fick det väl vara nog.
1970-tal – trängde flera rop igenom - kvinnor blev slagna och våldtagna.
1980-tal – barn blir inte bara slagna fast det är förbjudet sen länge, det tycks vara något mycket värre som pågår – barn – flickor våldtagna inte bara av främmande män – fula gubbar – det hörs något mer – det tycks ske i hemmen av närstående – släktingar, fäder.
”hörde vi rätt” – så ville vi inte höra för mycket – och ännu mindre förstå.
1990-tal – om vi nu kanske bara hörde med ena örat och vågade glänta lite in i tystnaden där det ofattbara tycktes hända – sexuella övergrepp fanns – och det blev ju bara värre – det var inte bara flickorna som utsattes – nej – pojkar tycktes också kunna vara utsatta – och nästan det värsta – mödrar kunde vara aktivt inblandade i sexuella övergrepp mot sina egna barn.
Något om rituella övergrepp hördes också.

Vi försökte våga titta lite mer, försökte förstå – men det blev bara för mycket.
1993, ISIS bildades – vi var ett gäng kunniga, någorlunda erfarna, mycket vetgiriga men också av verkligheten och arbetet rätt så tilltufsade individer som försökte stötta varandra för att kanske i första hand härda ut och stå emot – anklagelser som t.ex. ”om inplanterandet av falska minnen” som florerade i massmedia under den tiden.

Slutet av 90-tal – det stängdes delvis igen – det blir tystare. O.K. föräldrar tycks fortsätta att slå sina barn – det måste återuppmärksammas, att uppståndelsen kring sexuella övergrepp hade kanske varit lite för överdrivet – det får räcka med uppmärksamhet kring ”en sak i taget”.
Det får räcka.
2000-tal – det dånar högre -, verkligheten tränger på igen – unga pojkar är förövare. - hedersmord
- handel med barn från Balticum
Idag - 2003 – Brisrapport – Antalet samtal till Bris hjälptelefon om sexuella övergrepp har ökat med en tredjedel under år 2002 jämfört med 2001.
Den vanligaste förövaren är den biologiske fadern. Ofta klagar flickorna på att mamma känner till övergreppen utan att ingripa.
500 samtal handlade om flickors självmordstankar. I 350 fall berättade flickorna om hur de skär sig med vassa tillhyggen över armar och handleder.

- Ska vi våga höra nu då
- Ska vi våga se nu då
- Ska vi kunna förstå bättre nu då
och
- Vad ska vi kunna göra nu då

****
Kan vi lära något av historien?
Kan vi ta nya avstamp utifrån våra kunskaper och erfarenheter och hur ska vi kunna och orka fortsätta och inte låta oss tystas?
Flera av oss som sitter här idag är terapeuter skolade i ett psykoanalytiskt och psykodynamiskt tänkande.
Låt oss för några minuter försöka ta lite hjälp från teorier från den psykoterapeutiska världen och låna begrepp som ”det omedvetna”, om bortträngningsmekanismer, om projektioner, för att vi som psykoterapeuter ska kunna hjälpa en människa att växa, bli en vuxen individ som ska kunna göra bättre val i sitt liv – vet vi att det är nödvändigt att medvetandegöra den egna djupt liggande individuella historien.
Mycket av individens historia är bortträngt till det undermedvetna, men vi bär historien med oss och den påverkar oss.
Skulle vi på samma sätt kunna säga att det finns ett samhälleligt historiskt bortträngt omedvetet?
Kan bortträngda delar av vårt samhälles historia leva kvar i det omedvetna, hämma och hindra samhällets förmåga att lyssna, se och förstå vad barn idag utsätts för = hindra vår förmåga att utveckla möjligheter till bättre villkor för våra barn.
Med samhälle vill jag betona att det infattar oss alla, inte bara politiker och myndigheter – det är vi alla och allas ansvar.
Vad är det för historia vi bär på som vi eventuellt inte vill minnas – vilka konflikter finns i vårt samhälles historia då det gäller hur människor handskats med allas våra grundläggande drivkrafter = aggressiviteten och sexualiteten.
Aggressiviteten, våldet har genom historien utövats av dem som haft makten mot de mest maktlösa, vuxna mot barn.
Våldet mot barn är nog det djupast institutionaliserade, det mest bortträngda i den samhälliga omedvetenheten.

Äldre lagstiftning om föräldrar och barn inskärper barnens, - små som vuxnas – plikter mot föräldrarna både vad gäller uppträdande och även ekonomiskt.
Smädesord mot föräldrar är en vanlig återkommande brottsrubricering i den svenska 1800-talsstatistiken.
Ellen Key – omtalas det i en biografi – tilläts inte tilltala sina föräldrar förrän hon fyllt 16 år, en vanlig högborgerlig uppfostringsregel under den tiden får man anta.
Hur kunde detta maktmissbruk legitimeras – vi tar återigen hjälp av ett psykologiskt begrepp – projektion.
Man kan dölja egna känslor och uppfattningar genom att förlägga det hos andra, t.ex. om jag känner mig svag, rädd och ängslig – istället för att stå för sådana inte alltid så behagliga känslor kan jag förlägga dessa känslor på någon annan – det är du som är svag, rädd och ängslig. – Fiffigt va!
När man ser tillbaka i historien och ser hur barn uppfattas är det helt klarlagt att den allmänna synen på barnen var att: Barnen var födda onda – därför måste de agas och uppfostras. Om de inte fick stryk blev de ett hot mot vuxenvärlden.